Bröstförstoring

Nu har det gått 7 månader sedan jag förstorade brösten och jag är jättenöjd. Svullnaden är borta, den försvinner ganska fort, efter ca 1-2 veckor. Jag har vant mig vid min nya kropp och ångrar mig ingenting, trots att det vissa stunder var smärtsamt. Jag är glad att jag gjorde det, det kanske inte passar för alla men det var rätt för mig. Jag tror att om man har tänkt igenom det noga och under en längre tid och har realistiska förväntningar så har man nog stor chans att bli nöjd.

Man blir ju opererad så man kommer inte direkt ha lust att sysselsätta sig så mycket ändå. Men medans man väntar på operationen och på kvällen och morgonen efter kan det kanske vara kul att ha något att läsa.
- Man kan ha med sig tidningar eller en bok. På Victoriakliniken har de även en massa tidningar som man får låna. Dessutom fick vi ju se på dvd, det kändes lite lyxigt.
- Mp3 kanske också kan vara bra om man hellre vill lyssna på musik.
- Mobil om man vill ringa någon sen och säga hur det gick och så.
- Bekväma kläder tills när man ska åka hem. Man har för ont för att stänga en jeansknapp och det kommer vara jobbigt att böja sig eller försöka dra ihop byxorna om man har tajta. Så bekväma byxor och en tröja som är lätt att dra över huvudet.
Annars behöver man nog inte så mycket mer. Mina saker låg mest i min väska i ett skåp.

Efter att det har gått 6 månader efter operationen skall man själv boka en tid för kontroll. Den 25 februari var det dags för mig. Jag åkte ut till Saltsjöbaden, nu är jag inte längre nervös eftersom jag varit här flera gånger.
Jag kom in och fick fylla i en blankett om hur nöjd jag var m.m. Man ska även fotas för "efter"-bilderna, och i formuläret fick man även välja om de fick använda ens före- och efter-bilder på tex hemsidan och så.
Sedan fick jag komma in till kirurgen och han frågade om jag var nöjd och så. Sedan fick jag ta av mig tröjan och han tittade och klämde och mätte och konstaterade att allt såg jättebra ut. Det var skönt att höra.
Sedan fick jag fotas också. Jag fick se bilderna på dataskärmen, det var konstigt att se bilderna från före operationen, dels för att jag vant mig väldigt fort vid min nya kropp och det känns som det alltid varit så nästan, och dels för att jag var osminkad och hade en rosa operationsmössa på huvudet... Inte så smickrande.
Det gick väldigt snabbt och jag skulle nu åka hem. Om 2 år bör man göra en till kontroll. Jag fick med mig bilderna på en cd hem.

Efter tre veckor var det dags att åka tillbaka till kliniken. Kirurgen tog bort det sista av tejpen och tog sedan bort stygnen. Jag trodde det skulle kännas, men samtidigt som han tog bort tejpen under ena bröstet så sa han efteråt att nu var stygnen borta. Det kändes knappt, gick väldigt snabbt och var smärtfritt, och jag är ändå en väldigt smärtkänslig person!
Han tittade och kände på brösten och sa att allt såg bra ut och läkte fint. Från och med nu skulle jag bara tejpa lite över ärren så de fortsatte läka bra. Han visade även några strech-övningar som jag skulle göra några gånger om dagen för att tänja ut bröstmuskeln lite. Besöket gick snabbt och jag åkte hem igen.

När jag vaknade på fredagen hade jag jätteont. Jag tog värktabletter men det tar ett tag för dem att verka. Dexofen som man får gör en rätt dåsig så man kan sova lite iaf. Det var inte så jobbigt som jag trodde att sova på rygg halvt sittandes. Man är ändå så slut i kroppen och trött av värktabletterna så det gick rätt bra, dock vaknade jag rätt tidigt. Fredagen rullade på och jag hade faktiskt fruktansvärt ont ett tag. Jag grät och grät. Jag har undrat själv senare om det kan ha varit pga att jag kräktes så mycket på operationsdagen för då anstränger man sig ju mycket i kroppen och musklerna och de bör man ju inte göra. Men jag vet inte om det var därför. Till slut var jag så uppstressad och det var svårt att försöka slappna av, så vi åkte till kliniken och de kollade att allt var som det skulle, och det var det. Jag fick ännu några värktabletter och åkte hem. Dagen var väldogt jobbig (men fortfarande värt det), jag är också en väldigt känslig person för smärta.

På lördagen kändes det mycket bättre, vilken lättnad. Jag kunde gå ut en liten sväng till affären men då blev det lite jobbigt så jag var tvungen att sätta mig ner. Det kändes som man hade en tyngd över bröstet ibland om jag gick en lite längre bit. Jag vilade mest den här dagen.

På söndagen var det en stor skillnad, nu mådde jag helt ok och jag kunde vara ute och gå omkring. Fortfarande kunde det bli lite jobbigt ibland och man behövde sitta ner, men det gjorde inte särskilt ont. Efter den här dagen slutade jag med värktabletterna.

Följande vecka mådde jag bra och kunde gå ut och göra saker, men man fick inte bära tungt och fick inte göra häftiga rörelser med armarna och så.

Veckan efter började jag jobba igen. Det gick jättebra, förutom att jag lyckats bli förskyld... Att nysa var inte trevligt, det kändes. Men det var bara en kort smärta som inte var så farlig.

Jag vaknar lite till och från under morgonen men jag ör fortfarande rätt slut i kroppen efter gårdagens narkos och illamående så jag sover ett bra tag. Sedan får vi frukost vid sängen, klockan 9 skulle vi åka hem. Vi tar det lugnt och pratar. Sedan kommer plastikirurgen och kollar att allt ser bra ut. De andra två tjejerna hade mått rätt bra dagen innan, så de hade hunnit kolla på resultatet i spegeln på toaletten. Det hade inte jag, men nu var det dags. Jag var inställd på att det nog skulle va svullet och fult såhär i början, och svullet var det! Det såg rätt roligt ut. Dessutom var det ju tejp och sådant lite här och var, men det var fint ändå. Jag kände mig nöjd. Dock var det inte alls blåmärken eller blågul färg på brbösten, utan de såg helt normala ut, förutom svullnaden.

Efter att ha bytt om och snackat med tjejerna så kom min sambo för att hämta mig. Vi fick inte bära någonting över 1kg nu den närmsta tiden så sköterskorna bar ut min väska. Jag mådde rätt bra på vägen hem och var glad. Smärtan var inte alls hög den här dagen, vilket förvånade mig. Jag var nöjd och tyckte det var skönt att det inte var så värst ont, även om svullnaden blev som störst dag 3-4 så trodde jag att smärtan inte skulle bli så mycket värre, ack så fel jag hade...
Mitt nuvarande tillstånd berodde nog på morfinet jag fått under natten, samt värktabletterna. Dessa fortsatte jag ta, men morfin fick jag ju inte längre.

När jag kommit hem och det började bli eftermiddag började jag få ont. Det var jobbigt eftersom man inte kunde ta djupa andetag heller för då gjorde det ännu ondare. Jag spenderade eftermiddagen klagandes i soffan. Det är nog bra om man har en person hemma hos sig som kan ta hand om sig eftersom den första dagen eller två efter operationen kan vara väldigt jobbigt.

Hörde någon långt borta säga mitt namn, sover vidare.
Jag vaknar senare av att jag skakar i hela kroppen och hackar tänder. Det känns så jobbigt att jag inte kan slappna av så jag sätter mig upp, det känns knappt bättre. En sköterska ser att jag vaknat och kommer in till mig. Jag fick svagt fram "Jag skakar i hela kroppen". Hon sa att det kan bli så, då man blir lite nerkyld under operationen. Hon hämtar något och kommer tillbaka. Det var så frustrerande och obehagligt att skaka så jag började gråta lite och fick knappt fram "Jag kan inte sluta skaka". Då fick jag något i armen och skakandet slutade. Jag somnade om. Någon väcker mig och säger att jag bör äta lite yoghurt. Jag äter faktiskt hela tallriken och tänker "Vad skönt att jag inte mår illa", som jag hört att vissa gör av narkos.
Jag sover och blir väckt omvartannat, sköterskorna vill ju att man ska försöka vara vaken och sitta upp och trampa lite med fötterna, så att narkosen går ur kroppen, men jag vill bara sova. Eftersom jag åt yoghurten så duktigt så fick jag en smörgås. Jag tog en tugga av den och svalde, och då blev jag akut spyfärdig och mackan kom genast upp igen. Som tur är hade man spypåsar vid sin säng. Då kräkas är bland det värsta jag vet, var detta särskilt inte trevligt när jag var nyopererad. Men de uppmuntrade mig att fortsätta äta iaf, då det går över fortare då för narkosen går ur och illamåendet att gå över. Så jag fortsatte att försöka äta, bl.a vindruvor och frukt istället, och det fortsatte att komma upp igen hela eftermiddagen.

Flera timmar efter att mina två rumskamrater fått åka tillbaka till rummet, så fick även jag det, i rullstol. En sjuksköterska körde mig rätt fort (tyckte jag då) så jag blev alldeles illamående igen. Eftersom att illamåendet fortfarande pågick när det började bli middagsdax så fick jag någonting i armen mot det. Jag kräktes inte en enda gång till efter det. Så skönt! Man fick välja mellan olika färdiglagade maträtter, jag valde paj. Dessutom fanns det saft och läsk också, men jag ville bara ha vatten.

Nattsjuksköterskan som tog hand om oss och gav oss mat var en av de trevligaste människor jag träffat. Hon fick oss att skratta även om vi inte mådde toppen. Hon sa något i stil med att "Nu ska vi ha roligt, ni är ju inte sjuka, utan ni är ju här för att ni har gjort en rolig sak!" Så sant så.
Resten av kvällen fick vi varsin liten uppfällbar dvd-tv att kolla filmer på och lite snacks. Men jag var fortfarande så trött så jag somnade. De andra två tjejerna verkade däremot rätt pigga och kollade på flera filmer. Vi fick en sån där grej att ha runt halsen och trycka på knappen om vi skulle få ont eller bara ville ha vatten.

Vaknade upp tidigt och gick upp för att ta en dusch. Jag hade fått en Descutan-tvålsvamp av kliniken som jag skulle tvätta hela kroppen med eftersom den är bakteriedödande. Efteråt fick man inte tvätta sig med tvål eller smörja in sig med lotion.
Sedan tog jag min väska där jag hade packat lite tidningar, min ipod och en nalle, och så bar det av mot Saltsjöbaden. Jag var väldigt nervös och pratade oavbrutet med min pojkvän på vägen dit.

När vi kom fram till Victoriakliniken och gick in, så fick min pojkvän inte följa med till rummet pga de andra patienternas integritet. Det är ganska bra tycker jag, om man vill hålla en operation hemlig, för man kan ju råka stöta på någon man känner. Jag hade ändå velat ha min pojkvän som stöd med mig, men sedan gick allt rätt fort ändå.
Jag blev visad till mitt rum som jag delade med två andra tjejer som skulle göra samma operation. Vi var alla nervösa.

Jag hann inte mer än lämna min väska och byta om till en sjukhusskjorta och strumpor innan det var dags att åka upp till en sal med massa sjukhussängar där man skulle vara innan operation och sedan när man vaknade upp. Sängarna skildes av med draperier så man hade det ändå lite privat. Jag kröp ner i sängen och skulle läsa en tidning men jag kunde inte slappna av och koncentrera mig.

Sedan rätt som det var var det dags att träffa kirurgen. Han ritade med en penna på brösten och runt om, och mätte hit och dit. Det var mycket noga att det skulle bli exakt rätt.
Innan han började rita fick man även ta "före"-bilder så att man skulle kunna jämföra senare.
När jag gick tillbaka till min säng var jag helt nerklottrad.
Sedan fick jag vänta en timme eller två. Det var svårt att uppskatta tiden då jag hela tiden var på helspänn, för det kunde ju ske närsomhelst. En sköterska kom och gav mig och de andra tjejerna en alvedon och en annan värktablett inför operationen. Sedan fick vi även dropp i armen. Det gjorde lite ont att sätta i nålen i armvecket, men sedan vande man sig.

Helt plötsligt hade tjejen som var innan mig blivit opererad och det var min tur. Jag var fullkomligt livrädd, jag hade ju aldrig blivit sövd tidigare. Innan operationen skulle man gå på toaletten. Väl därinne höll jag på att börja gråta, men jag var tvungen att genomföra det här nu, det var bara att bita ihop!
I operationssalen gick allt så fort. Jag fick en spruta som gjorde att jag gick från rädsla att "Nu dör jag" till "Åh vad skönt det ska bli att sova". Sedan fick jag nåt annat och vips så sov jag.

Jag valde att förstora brösten på Victoriakliniken som ligger i Saltsjöbaden i Stockholm. I Stockholm finns det många alternativ på kliniker, men jag valde den här eftersom jag endast läst bra saker om dem och de två plastikkirurgerna på internet. När jag var där på konsultation så var de väldigt trevliga och kliniken är väldigt fin och känns trygg och inbjudande. På http://www.victoriakliniken.com kan man läsa mer om kliniken och titta på bilder. Här kan du även läsa om hur operationen går till och läsa om implantaten. De använder sig bara av så kallade "geléhallon", anatomiska implantat, som har en naturlig form. Implantaten är inte flytande utan om man skulle dela dem på mitten så är de mer som gele och har konsistens som ett geléhallon, därav namnet. De är bra om man skulle vara med om någon olycka eller så då ingen vätska rinner ut i kroppen.
Victoriakliniken kostar lite mer än vissa andra kliniker, men jag kände att om man skall göra en sådan operation så vill jag bli så nöjd som möjligt och betalar hellre lite extra än går till en "billig" klinik där de kanske inte är lika duktiga. Jag ville vara så sker som möjligt på att det skulle bli bra och jag hade bara hört gott om dem så för mig kändes det rätt.
Jag övervägde även akademikliniken i Stockholm som har ungefär samma prisklass och ska vara duktiga, men jag läste flera personer som skrivit att de var ganska otrevliga där, så då blev det Victoriakliniken och det är jag mycket nöjd med.

Jag var inte så nervös, förrns kvällen innan. Då blev det verkligt. Det var läskigt eftersom jag tyckte själva operationen skulle va lite jobbig eftersom jag inte opererat mig förut. Jag var lite rädd för att bli nedsövd. När jag packade min väska så var jag både glad och lite rädd.

Många tror säkert fortfarande att de som väljer att förstora sina bröst är blondiner som viker ut sig och opererar sina bröst stora som två fotbollar. Det stämmer inte längre i dagens samhälle, om det någonsin gjort det, utan idag kan man operera sina bröst kanske en eller två storlekar större och det kan vara svårt att se om en person gjort det. Det finns även olika sorters implantat vilket gör att man kan få ett ganska naturligt utseende på sina bröst efter en operation. När man går på stan finns det säkert fler personer än man tror som gjort en operation, kanske tillochmed folk du känner.

Vissa opererar sig för att de har komplex över sina bröst, vissa så mycket att de mår jättedåligt över det. Komplex var kanske en liten del till varför jag valde att göra det, men inte till stor del. Jag skulle inte säga att jag mådde dåligt över hur jag såg ut innan, alla har nog något komplex med sin kropp, och för det mesta var det okej och jag gillade mig själv, men visst fanns det dagar man kunde tycka det var lite jobbigt, tex i bikinitider. Att jag opererade mig berodde nog mest på att jag tyckte det var så fint och alltid tyckt det. Man kan ju tex färga håret för att det är fint och inte för att man mår jättedåligt över sin naturliga hårfärg. Självklart är en operation inte samma sak.
Jag gjorde det för mig själv, helt enkelt, för att jag tycker det är så fint.